Internet är en underbar plats att hata. En bloggare skriver ett inlägg, pang! Tusen kommentarer om hur patetiskt, onödigt bloggarens åsikt är, hur misslyckad personen är, hur misslyckade personerna som läser bloggen är och varför i helvete någon läser bloggen. Min kommentar:

-Vänta... Vad har det med saken att göra?

Det finns ett hat som fanns på samma sätt som tidigare nu. Det anonyma hatet.

Problem nummer ett, posten. På posten finns det många brev. Ett brev kan komma bort bland alla andra brev. Hur lyckat är det om inte brevet man skrivit inte kommer fram?

Problem nummer två. Om man inte skickar brevet måste man plantera brevet i någon brevlåda. Vägen till den rätta brevlådan är full av faror. Grannen eller andra i närheten. Till och med personen själv kan vara ute. Epic fail att bli påkommen.

”Nämen tjenare Görgen, vad gör du då?”

Man kan ju i och för sig lägga brevet i brevlådan på natten när det är mörkt och inte många är ute. Smyga i skuggorna som en tjuv och lyckas lägga brevet i rätt postlåda. Tänk om man lägger det i fel! Där har vi problem nummer tre, brevlådornas djungel. Nu är det bara att klicka på en knapp och vips är det man skrivit ute i cyberrymdens postkontor, där breven inte kommer bort eller hamnar fel. Haha, ne där har vi en sak som inte var bättre förr.

Måste man alltid uttrycka sitt hat mot andra hela tiden? Kan man inte hålla truten ibland? En till sak som är intressant är att ”haters” kan hata. En person med något i skallen skulle förmodligen inte gå in på bloggen, se filmerna eller vad man nu kan hata på. Om personen man hatar är så dum i huvudet, varför inte bara konstatera det och aldrig bry sig om den igen? Eller är de en ny typ ut av självplågare som njuter av att de får lida av andra människors ”dumhet”. Ända skyddet, kommentatorsfältet.

Allt detta har fått det att uppstå en ny sorts ”haters”. En hate haters. Non violence, släng dig i väggen, non haters is tha shit. Nu finns det personer som ”skyddar” sina älsklingar mot den grymma ondskan. Tanken är god, men många av dem blir överbeskyddande. Det händer att man hittar snälla kommentarer som fått svaret att de kan dra åt helvetet, fast de i själva verket inte borde det med tanke på kommentarens innehåll.

 Själv sitter man och studerar kriget. Det patetiska kriget. Jag påstår inte att man inte får säga vad man vill – go yttrandefrihetslagen! - men måste man säga det hela tiden? Så båda parter i kriget:

Håll käften och tänk ett tag, tack!